Toppdobb\'s

Tänka sig att den här fina hunden har jag faktiskt fött upp….. Somrarna 2006 och 2009 var åren vi ”lekte” uppfödare här hemma. En underbar oslagbar upplevelse! Så lärorik och fantasisk att inget mer än att få egna barn och barnbarn kan mäta sig med det. Resultaten av vår ”uppfödarlek” får mig oftast att le, de gånger jag inte ler har det inget med själva hundarna att göra. Då är det DCM eller omplaceringar som gör mig bekymrad. Underbara fina hundar som faktiskt inte varit speciellt ofta hos någon veterinär, glada, sociala älskade familjemedlemmar. När jag själv tittar på de hundar som är kvar här på Ruckelbo idag, Sativa och hennes dotter Bianca njuter jag, bättre än så här kan man inte uppleva det att ha hund. De är helt ljuvliga att betrakta, vilken kärlek det finns mellan mor och dotter 
Fast jag beslutat mig för att inte en enda tår till får fällas här hemma sedan beskedet om Sativas prekliniska DCM så kan jag inte i min ensamhet inte låta bli att känna en så stor sorg över allt bra de här hundarna kunnat lämna åt dobermann rasen. Bianca är en underbar hund, en hund som skulle ge mig möjligheten att få se en av mina egenuppfödda bli mamma. Nu får jag glädjas åt varenda dag hon får ha sin mamma i livet i stället, vilket i sig är en enorm glädje att få vara del av. Idag har det varit en underbart fin vårdag, strålande solsken, 3 toppdobbar som varit fullständigt toppade av vårfnatt, en äkta genuin dobermann älskare att bolla allt som rör hund med, idag har det varit en av de där dagarna man stoppar undan för att ta fram och njuta av längre fram….

2012-03-16, dagen då mitt hjärta brast….. Jag har gråtit, försökt njuta av solen och mina 2 fina hundar, gråtit, pratat i telefon och gråtit igen……. Den som vågar sticka in näsan här för att läsa i den här bloggen är värd all beundran. Antingen gör man det av nyfikenhet, för att man bryr sig, man har en valp ifrån Toppdobb’s kanske eller så är det rena slumpen helt enkelt. I vilket fall som helst så hoppas jag att man orkar läsa längre än hit för jag försöker skriva om allt svårt vi varit med om när det gäller våra hundar och framförallt allt svårt många dobermann ägare varit med om den sista tiden. DCM heter helvetet som verkar plåga oss dag och natt numera, dilaterad kardiomypati. Hos dobermann rasen även benämnd plötslig hjärtdöd. De sista 4 månaderna har minst 5 hundar som stått mig nära (inte alla har varit mina hundar) dött i denna sjukdom. I förmiddags blev jag uppringd av en mycket ledsen husse till en av Janis valpar, Toppdobb’s Arrakis. Han hade just avlivat sin ”pöjk”……. ”Pöjken” hade precis som sin mamma börjat hosta och inte velat ligga ner i går, idag var han dödssjuk….. Som uppfödare kan jag bara säga att man ångrar verkligen att man tog beslutet att ta en valpkull i detta läget. Vi hade inga som helst indikationer på att vi var på galen väg när det gällde att para i våra ögon en bra avelstik Wennhof’s Janis-Joplin med Bolero Betelges. I efterhand har vi fått veta hur en del i dobermann världen förfasade sig över denna ”kombo”. Ingen ville berätta för oss, man var ju rädd att vi skulle bli sura och irriterade….. Ärligt talat tror jag ingen kunde förstå vad vi skulle hamna i … Allra minst vi. Vi har njutit i fulla drag här hemma av Janis, vår gamling i gänget Indy, en släkting till Janis vår Sativa, Janis avkommor Belle (Toppdobb’s Alhena), Abbe (Toppdobb’s Algebar) Sativas dotter Bianca (Toppdobb’s Ballerina). En fantastiks tid! Helvetet började 2009, Sativa var parad och en dag började Janis hosta, hon ville inte ligga på natten och vi var uppe och försökte trösta henne, man vet ju själv hur det är med ”förkylningshosta”. Bad Kent att köra till vår veterinär dagen efter för att ge henne något lindrande mot ”kennelhostan” och höra sig för hur allvarligt det kunde vara för dräktiga Sativa…. Chocken den dagen var ofattbar, vår Janis var dödligt sjuk i DCM….. Ungefär när Sativa fött sina valpar fick vi reda på att Sativas mamma (Bianca Betelges) också dött i DCM. Efter att vi fått medicinerna att fungera så levde vi ett ganska normalt liv, Janis fick leva som vanligt. Några gånger ”flippade” hennes hjärta ut när hon absolut skulle hänga med resten av gänget. Ett antal gånger tror jag mig ha ”bankat” igång hennes hjärta ute i skog och mark. Den 25 maj 2010 dog hon ögonblickligen framför husse när de skulle hämta in tidningen……. Vi sörjde, vi oroade oss, diskuterade huruvida hennes ungar vi hade boendes här hemma hos oss skulle kunna vara drabbade…. Abbe (Toppdobb’s Algebar) och Belle (Toppdobb’s Alhena), de friskaste mest intensiva hundar man kan tänka sig. Vi sörjde men som det är, man började slappna av, inte fan kunde någon av de hundar vi dagligen utmanades av i kondis, som var hälsan själv vara sjuka? Testa eller inte testa? Frågorna var redan då många och omtumlande. Den 5 november samma år släppte Kent ut Abbe och Belle för en egen liten kisserunda på gårdsplanen innan vi alla skulle ha oss en slappekväll framför tvn. Hur många tusen gånger tidigare vi gjort detta vet jag inte. När det var dags att komma in kom Abbe, vi letade hela natten efter vår Belle. På morgonen fann vi henne död, på gårdsplanen, bakom några buskar… Veterinär tillkallades, dödsorsak? Troligen hjärtat. Detta var en fredag, vår spontana känsla var obduktion, på söndag eftermiddag orkade vi inte mer. Vi begravde henne sidan om sin mamma… Nya tag försöktes tas, detta ville vi inte uppleva igen!!!!! Samma månad som Belle dog flyttade en av Sativas valpar hem igen, Bianca eller Toppdobb’s Ballerina. Samtliga ”Toppdobbar” Indy (Wennhof’s Indy- Impossible), Sativa (Avena-Sativa), Abbe (Toppdobb’s Algebar), Bianca (Toppdobb’s Ballerina) transporterades till vår veterinär för omfattade provtagning. Allt såg bra ut!  Abbe och Sativa kördes till Helsingborg och Torkel Falk för testerna man kan göra för DCM, ultraljud, doppler och 24 h EKG/ Holter. Härliga besked, de var friska och så pass gamla tyckte Torkel att han skull bli förvånad om de dog i DCM, jag vrålade ut min glädje efter det telefonsamtalet! Att Indy och Bianca inte kollades var för att Bianca var så ung och Indy var ganska gammal för att vara dobermann. Vi fick en tid utan sjukdom och 4 glada härliga dobermann att njuta av i nästan 10 månader. Indy som snart skulle fylla 11 år började höras lite rosslig i andningen i mitten på december. Min vän som är veterinär lyssnade på honom och sa att hon nog kunde misstänka lite vätska i den vänstra lungan. Vi kom överens om att prova med att ge en låg dos vätskedrivande. Den knappa vecka som hann förflyta tydde på att det hjälpte, Indy var pigg och glad. På morgonen den 22 december väckte han mig vid 5 tiden, han ville gå ut. En effekt av medicinen och inget konstigt. Han kissade och drack lite vatten. Kröp upp i sängvärmen igen. Ganska exakt klockan 6 dog han där i min säng.
Det var en chock fast jag visste att jag inte skulle få ha honom kvar så länge till, min älskade Indy som följt mig genom så mycket. Vi försökte fira lite jul ändå, i mellan dagarna försökte jag faktiskt ta tag i mig och bestämde med några vänner att det skulle tränas lite hund. Den 29 /12 fick då de 3 kvarvarande Abbe, Sativa och Bianca sig lite underhållande träning. Vi varvade med promenader med olika konstellationer på hundar. Abbe fick gå en sväng med två tikar, han var stolt glad och busig som bara Abbe kunde vara. När vi kom tillbaka till gårdsplanen var vi ”mattar” upptagna med massa prat och vips så var Abbe borta…. Detta var starten på 2 helvetiska dygn. Många många människor kom och letade, ingen Abbe… På nyårsafton organiserade fantastiska vänner en skallgångskedja och Abbe återfanns en 500 m hemifrån- död. Helt oskadd låg han på sidan som om han sov. Sannolikheten för att det var DCM som även tog hans liv är mycket stor trots ”friande test” 10 månader tidigare. Därefter har vi fått sorgliga besked varje månad om hundar som dött i plötslig hjärtdöd, nu i mars var det då en till av Janis och Boleros avkommor som drabbades av DCM Toppdobb’s Arrakis eller Zebb som hans familj kallade honom.
Just nu är jag mest ”kräkfärdig” hela tiden, jag var och kollade Sativas och Biancas hjärta hos Lennart Nilsfors med ultraljud och doppler den 14/3. Sativa fick diagnos DCM…………………………………
Under knappt 2 års tid har snart hela Toppdobb’s gänget här hemma utplånats, det är fruktansvärt och ett helvete att leva i. Vi tänker ju hela tiden på de som har hund efter Sativa och Janis, vi ber att de ska skonas men risken är ju tyvärr hög att fler kommer att drabbas. Alla ni som är Toppdobb’s ägare, var aldrig rädda för att ringa om vad som helst även för att ställa de obehagliga frågorna.
Parallellt med vår egen sorg försöker jag så gott jag kan förstå sammanhanget som forskningen har kommit fram till. Jag testar gärna med de tester som finns att tillgå idag, mest för att skapa underlag för vidare forskning. Det jag ännu inte kunnat förmå mig till och som egentligen är viktigast är obduktion, i dagsläget kan jag inte känslomässigt uthärda detta. Jag är otroligt glad för det arbete som har gjorts i rasklubben den senaste tiden. Det finns tyvärr ingen genväg att ta för att reda upp denna soppa av elände utan det är många som kommer att drabbas framöver och då är det otroligt viktigt med total öppenhet ifrån ALLA!
Jag vet att många med mig är drabbade av denna sjukdom om än inte i denna omfattning som jag ovan berättar om. Jag får mail, telefonsamtal från förtvivlade människor som precis som vi älskar den här rasen över alla andra men som inte vågar utsätta sig igen för risken att mista sin unga hund. Det vore tragiskt om världen skulle mista denna underbara ras, så snälla låt oss tillsammans försöka reda upp detta. Läs gärna mer på Svenska Dobermann klubbens hemsida, det finns en massa ny information när det gäller just DCM.
Indy död 11 år gammal
Janis död 8 år gammal
Belle död 4 ½ år gammal
Abbe död 5 ½ år gammal
Zebb död 5 ½ år gammal
Sativa diagnos DCM knappt 7 år gammal

Tänk, jag försöker verkligen att ta nya tag hela tiden men det är som förgjort. En enkel operation av ett inflammerat juver hos Sativa slutar som vanligt….—– i tårar. Många samtal senare från opererande veterinär hade vi kommit fram till- 2 juver behövdes tas bort, livmoderinflammation, endast en njure fanns att finna och som fianal så misstänker man Cushings syndrom på henne då hon var väldigt skör i sina vävnader. Jättesvår att ”sy ihop” och vi snacka stora område att sy! Herregud så många tårar Sativa mår idag under omständigheterna bra, prover ska tas för cushing när hon repat sig lite. Som plåster på såren letar en av Abbes bröder nytt hem, gissa om det svider? Jag kan verkligen inte just nu ta hand om fler hundar på grund av Kents sjukdom och vård. A’rgo eller Ozzy var en stark favorit här hemma till att bo kvar på Ruckelbo. Han är omplacerad en gång tidigare ( 2 år sedan) så om han ska flytta någon annanstans än till himmelen ska det kännas jäkligt rätt. Mitt upp i allt detta har jag slutat röka efter 38 år, kan berätta att det finns stunder jag skulle ge vad som helst för en cig. På lördag är det 3 veckor som jag varit rökfri, jag är skitmallig!!!!!!!!! Hoppas allt reder upp sig till sist även om det är jäkligt tufft just nu, hundar känns riskiga att älska. Även en och annan katt känns det som om jag inte ska förlora mitt hjärta till framöver. Maja vär gammelkatta är försvunnen sedan drygt 1 1/2 vecka. Hon är ”innekatt” så det känns verkligen inte ok, har letat ÖVERALLT men inte ett spår…. Tjoa om ni vet någon som kan tänka sig att ha en lite äldre livlig dobermannhane i huste eller om ni sett en långhårig svart/vit liten, liten kattmadam med stora gula ögon…

Det är ett märkligt hundliv vi lever nu förtiden, normalt liksom Saknaden efter den större flocken är verkligen påtaglig på alla sätt, nu är det nästan som att inte ha några speciella åtagande när det gäller att vara hundägare. 2 dobermanntikar ”rattar” man liksom med ena handen Det är tomt, ödsligt och väldigt lugnt härhemma nu för tiden. Tiden med en flock på 5 fullvuxna dobermann, 2 hanar och 2 tikar är en tid som kommer minnas med glädje och en oerhörd stolthet. Det fungerade inte av sig själv och otaliga arbetsamma timmar lades ner för att ge dessa hundar härliga liv. Tillbaka gav de oss kunskap, kärlek och helt fantasiska minne och upplevelser. Det kommer inte i framtiden att finnas någon mer flock på 5 dobermann här hemma så en viss del av sorgen ligger även på detta plan för så här i backspegeln förstår vi allt mer det underbara vi fick vara med om.

Om det finns någon som följer denna deprimerande hemsida så kan jag känna att det verkligen är på tiden att det skrivs något i positiv anda här Berätta om Indy och Abbe tänker jag inte göra än för de såren har lååångt ifrån slutat blöda… Däremot vill jag skriva några rader om de helt underbara tikar som envisas med att fortsätta leva här hemma på Ruckelbo (sarkasm för den som inte förstod detta lilla skämt). I fredags var vi och tränade för Jan Gyllensten igen, inte för att vi på något sätt tränar i vanliga fall just nu men bara för att få en kick liksom. Och vilken kick vi fick, fy fasen vad mina hundar är duktiga!!!!!! Tror även en luttrad hundmänniska som Jan verkligen tyckte det och inte bara sa det. Att dessutom två av de närmaste vännerna i dobermannvärlden som vi tränade med fick samma omdömme ja man kan bara bli så stolt så man rodnar. Tyvärr fick den här helt undrebara träningen där man verkligen kände att alla hundar och människor var totalt synkroniserade med varandra ett ledsamt slut då ännu en annan riktigt kär vän och duktig dobermannvän lämnade mycket ledsamma besked. Vi ska verkligen försöka ta vara på dagen, njuta av allt som hundran kan även om de inte syns ute på tävling för jag vet hur mycket de kan i sååå måååånga andra sammanhang. Sammanhang som betyder att man verkligen kan njuta 110 % av att vara dobermannägare. Att se mina och Tessans hundar tillsammans, där alla respekterar varandra och framförallt respekterar oss som ledare av denna flock, det är en njutning som är så stor att den inte går att beskriva i ord. Mina flickor är vana vid att leva i en stor flock och de saknar det, det är så tydligt. Av den anlednineg är jag så otroligt glad över att de utan några som helst problem ”bildade” en ny flock med de de redan kände sig trygga med- Tessans Tea och Kinge. Trots all sorg, ledsamheter och annat jobbigt så vill jag tro på en vår, en tid när vi kan le igen för jösses vad mycket bra det finns att le åt. Ska försöka skriva lite roliga saker här inne, om ”livet” tillåter

Kram på er som är trogan och fortfarande läser Toppdobbs blogg haha!

Marina

2011 är ett år jag inte kommer att minnas med glädje, ett hemskt, jobbigt ja för att inte säga ett fruktansvärt år! Så mycket sorg, så mycke tråkigheter att man inte riktigt kan ”ta in” allt. Just nu gläds jag åt att min dator verkar frisk och kry igen efter ett halvårs ”sjukdom” En dag när jag känner att jag orkar och datorn fortfarnde känner sig frisk och kry ska jag skriva lite om det som hänt…. En sak är säker, Ruckelbo kommer aldrig att bli sig likt även om jag har två helt fantastiska hundar boendes här hemma. Tack gode gud för att Sativa med sin dotter Bianca förgyller våra dagar.

“From time to time, people tell me, “lighten up, it’s just a dog”, or, “that’s a lot of money for just a dog”. They don’t understand the distance traveled, the time spent, or the costs involved for “just a dog”. Some of my proudest moments have come about with “just a dog”. Many hours have passed and my only company was “just a dog”, but I did not once feel slighted. Some of my saddest moments have been brought about by “just a dog” and in those days of darkness, the gentle touch of “just a dog” gave me comfort and reason to overcome the day. If you, too, think it’s “just a dog”, then you will probably understand phases like “just a friend”, “just a sunrise”, or “just a promise”. “Just a dog” brings into my life the very essence of friendship, trust, and pure unbridled joy. “Just a dog” brings out the compassion and patience that makes me a better person. Because of “just a dog” I will rise early, take long walks and look longingly to the future. So for me and folks like me, it’s not “just a dog” but an embodiment of all the hopes and dreams of the future, the fond memories of the past, and the pure joy of the moment. “Just a dog” brings out what’s good in me and diverts my thoughts away from myself and the worries of the day. I hope that someday they can understand that it’s not “just a dog” but the thing that gives me humanity and keeps me from being “just a human.” So the next time you hear the phrase “just a dog”, just smile, because they “just don’t understand”.

Tomheten idag har varit ofattbar….. Både för mig och framförallt Sativa. Sedan Indy dog har vi försökt att sörja ihop. Tyvärr vågade jag aldrig låta alla leva ihop fritt och vilt som jag vill utan ett litet kompostgaller i mellan mina två starka stora ”män”. Avskedet Abbe tog av Indy var bara så respektfullt man kan önska sig… Som ni alla förstår gråter mitt hjärta av sorg efter den mest perfekta dobermann man kan önska sig. Han har lärt mig, husse, våra hundar och så många många andra hur det är att få uppleva en nästintill perfekt hund.Jag vet att han var gammal, jag vet att borde förvänta mig att han skulle dö. Jag är så här i efterhand så otroligt tacksam för att jag fick finnas där för honom i hans sista stund i livet, jag är så otroligt tacksam för att jag inte hann åka till jobb för att lämna honom i de sista kämpga minuterna i hans liv. Jag kommer aldrig att glömma min Wennhof’s Indy- Impossible, han var bara omöjlig på ett sätt- omöjlig att tycka om

Tack till alla som delat min sorg genom alla de medier som idag finns. Ett extra stort tack till Tessan och killarna från Oden som bygger om E 22:an som hjälpte till att ge Indy en värdig begravning. Idag har Sativa, Abbe, Bianca och jag hedrat Indys grav med 10 stora mercedesrosor och en ljuslykta. Tomheten är total men så småningom kommer jag bara minnas min älskade Indy med stor glädje, han var verkligen en glädjespridare!

Ja jösses, kan man tänka sig, vi kom ut på tävling i år. Detta hemska, hemska år som varit totalt upp och ner…. Sativa, min egen Sassa-Brassa mandelmassa tävlade i Lomma min gamla hemmaklubb idag. Lydnadsklass III är det som gäller för hennes del. Vilken tävlingspartner den hunden är!!! Jag visste att vi har vissa saker att finslipa på, fjärren är inte ok, tugg på alla apporter samt en och annan sned ingång. Idag var det helt och hållet mitt fel att vi inte tävlar i Elitklass nästa gång. Under sättande under gång fick jag en smått hysterisk målbrottsröst och Brassa fattade ”nada” och gjorde ett exellent ställande My good, mina nerver spelade mig ett spratt, vi har nollat detta moment tidigare, ungefär pga samma orsak så jag ansträngde väl hjärna lite i överkant för att vara skärpt hahahahahahaha. 251 poäng fick vi ihop trots nollan på ett 3 kofficients moment. 10-10 på gruppmomenten, 9 på fritt följ, 0 på sättande under gång, 8,5 på inkallning med sitt och ligg, Rutan 10!!!!!!, apportering över hinder 9, apportering metall 9, vittringsprov 8, fjärren 6. Brassa är en dröm att tävla med, jag måste skärpa mig! Till tävlingen åkte vi i vår nya bil, jag och hundarna älskar redan att åka rundor i den Vi ska bara inreda färdigt, det blir superbra för alla 4. Ha det gott i det fina höstvädret!

Marina & dogsen

Veckorna flyger förbi i flygande fläng… En tuff vecka är lagd till handlingarna. Min arbetskamrat och hennes familj har varit däckade i samma influensa som Kent så det har varit tufft både hemma och på jobb. Igårkväll belönade jag mig själv med ett riktigt härligt träningspass tillsammans med Tessan i vårt lilla träningsrum. Mörker och kyla gör ju tyvärr att man söker sig inomhus. En riktigt rolig kväll blev det både för oss och hundarna. Hundarna älskar verkligen detta lilla rum! Idag har vi trotsat regn och stormvindar och förlagt träningen utomhus, brrr…. Tävling står ju på schemat för Sativa och Abbe så vi försöker komma i form haha… Abbes spår idag var ju en upplevelse… Han älskar att varva utmärkta prestationer med totala floppar, idag spårade han lite hare mellan varven. Usch! Tyckte ändå att spåret var svårt och utmanande men icke för den jävelen hittade tillbaka lätt som en plätt när jag påminde om vad vi sysslade med…. Inga anmälningar till LO mästerkapet så här långt, konstigt. Nu är det ju ok att tävla i alla lydnadsdicipliner som finns. Många tränar ju IPO så man förväntade sig en del anmälningar från dessa hundar nu när reglerna ändrades. Hoppas det ramlar in lite anmälningar till söndag för det är så jäkla kul att samla lite dobbisfolk här hemma.